EMMA WALLIN

REPORTAGE

 

”DET SOM ÄR HIPPT I STAN ÄR VARDAG HÄR”

Emma Wallin känner sig inte hemma i stan och dess villaområden. Efter flytten från Uppsala har hon konsekvent valt Gällivares landsbygd - framför småstadslivet - trots ifrågasättanden och välmenande råd om att ställa sig i lägenhetskön. Nu har Emma slagit ner bopålarna i en gammal timring i byn Moskojärvi, fyra mil norr om Gällivare: ”- Jag har träffat på de mest kreativa människorna här, kreativa på ett annat sätt - men den kreativiteten ges inte samma status som att vara framgångsrik i stan”, säger Emma i ett samtal om livet på landsbygden.

Oktober går mot sitt slut, dimman ligger tät och söder om polcirkeln lyser snön med sin frånvaro. Färden går norrut och för varje mil så blir naturen mer fjällnära, kargare och vitare. ”Här är det vinter!”, säger jag högt för mig själv när jag svänger ut på E10: an efter att ha passerat tätorten Gällivare. För det är en tätort eller en småstad - inte glesbygd, som en del missvisande kallar den ”arktiska småstaden i världsklass” - som kommunen definierar Gällivare. Landsbygdsborna, eller ”byborna” som man säger i folkmun, vet skillnaden.

 

- Det självklara är tätorten och det är det man utgår ifrån, det är synen man har i Gällivare kommun; landsbygden behandlas inte på ett likvärdigt sätt. Organisationer och strukturer hämmar landsbygdsutvecklingen, vilket gör att vi inte får lika förutsättningar. Ta bara det här med att landsbygderna inte har tillgång till maskiner att preppa isplaner med - för de är i tätorten - eller att man förväntas arbeta ideellt från kommunens sida, säger Emma Wallin när vi har slagit oss ner i den gamla timringen, som nu är hennes permanenta hem, i byn Moskojärvi. 

 

Vi befinner oss i Soutujärvibygden - ”det äldsta nybygget på Gällivares landsbygd” - enligt hemsidan som Emma länkat till. Nybygget låg på udden Soutuniemi, i sjön Soutujärvi och har anor från 1600-talet men även långt före det har det bott människor här, vilket fynd av fångstgropar och en gammal stenyxa vittnar om. Med tiden föddes fler byar och idag ingår Skaulo, Puoltikatisvaara, Moskojärvi, Avakko, Killingi, Kaitum och Neitisuando i det ”pärlband” av byar, längs E10, som utgör Soutujärvibygden.

 

Emmas timring, som kunde vara hämtad från ett sagolikt julkort, är omgiven av myrar och några ”pölar” - som Emma osentimentalt kallar småsjöarna runt knuten. Hon är jordad, inte som jag har  föreställt mig att en Stockholmsfödd ”sörlänning”, i en pittoresk stuga, ska vara. Mitt entusiastiska: ”Åh, bor du off-grid?!” möts med ett lite frågande leende.

 

- Jag har ju el, sommarvatten och ett utedass så det går bra, säger hon lugnt. Jag kommer på mig själv med att tänka att hon är som en riktig bybo -  sådär sansad och svårimponerad. Emmas tveksamhet till att bli intervjuad får nu sin förklaring. Det är ingen ”big deal”, det här med att bo och verka i byn, inte för Emma Wallin i iallafall.

  

Emma sitter på huk i sitt lilla växthus och tittar till grödorna som ännu växer fint.

Tjautjas, Purnuvaara och nu Moskojärvi, du har verkligen sökt dig till landsbygden. Hur kommer det sig?

- Jag är uppvuxen i ett villakvarter norr om Stockholm men känner inte att det är där jag hör hemma. När jag hade flyttat 120 mil så kändes det konstigt att bo i en lägenhet i Gällivare, när jag nu kunde välja. Dessutom tänker jag att, om jag ska arbeta med landsbygdsutveckling så är det bra om jag själv bor på landsbygden. 

 

Som tonåring lämnade Emma Stockholm för friidrottsgymnasiet i Falun men återvände skadad hem igen. Efter ett studiebesök på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, bestämde sig Emma för att studera till agronom med inriktning på landsbygdsutveckling. Det var hennes intresse för mat som var avgörande. Där blev hon sedan kvar som forskningsassistent och en ny kunskapsvärld öppnade sig.

Vad var det som fick dig att flytta till Gällivare?

- Magkänslan framförallt och att jag ville bo där det är snö på vintern och så tänkte jag att det är en större utmaning,  landsbygdsutvecklingsmässigt, så efter mitt arbete som forskarassistent sökte jag arbete norröver. I början av december 2015 besökte jag Gällivare för en arbetsintervju och jag mötte trevliga människor. Jag tänker särskilt på en tjej, på Turistbyrån, som var så genuint trevlig. Jag fick ett positivt första intryck och det var tur att det var hon jag mötte. 

 Staden kopplas samman med positiva värden som utveckling, framgång och modernitet medan landsbygden ses som eftersatt, tärande och beroende. Normerna skapar orättvisa och skeva maktstrukturer som påverkar hur vi utformar samhället. 

Tur - hur menar du?

- Tyvärr är det vanligt med det motsatta och då tänker jag på olika besök i butikerna i Gällivare. Det finns de som är riktigt bra på bemötande, bland annat ”Eriksson & Rönnqvist”, men tyvärr är det inte så generellt. Långt ifrån alla säger hej eller möter en med blicken. Det har betydelse om man blir sedd som människa - även om det bara handlar om en kort stund.

 

Emma fick tjänsten som utvecklingssekreterare och sökte boende på landsbygden. I byn Tjautjas, tre mil norr om Gällivare, fick hon hyra in sig och blev inneboende på en vackert belägen gård.

 

- Jag gillade Tjautjas väldigt mycket som plats. Det var vackert med bergen, sjön och den isiga vintern.  Det var -32 kvällen jag kom upp med min röda, lilla Mazda - den var fullproppad.

 

Det gick ganska snabbt för Emma att hitta ett socialt sammanhang i Gällivare. Hon hade bra kollegor, umgicks en del med hyresvärden och hittade även en vän som kom att betyda mycket för henne. Emma flyttade senare från Tjautjas för att hyra ett boende i Purnuvaara - men längtan efter något eget, där hon kunde odla sitt stora matintresse, växte sig allt starkare. Hösten 2019 avslutade hon sin tjänst och begav sig ut på en ”road trip” i Europa, innan hon påbörjade sin nuvarande tjänst som projektadministratör på Servicepunkten i grannbyn - Skaulo.   

 

Vad fick du för reaktioner när du flyttade in och började arbeta?

- Det är ingen big deal att det börjar någon ny. Däremot är det uppskattat att det finns en resurs som arbetar med utveckling. Det finns en gräns för hur mycket människor orkar arbeta ideellt. Vi har ett serviceavtal med Gällivare kommun, vilket gör att vi kan hålla servicekontoret öppet. Här kan vi driva på utvecklingen och se till att servicen kommer närmare medborgarna.

 

Arbetsuppgifterna är varierande, utöver hjälp med att skriva projektansökningar så utformar Emma informationsmaterial, utför fixartjänster efter bygdens behov och uträttar administrativa uppgifter - med målet att ”förbättra och utveckla bygden”.

Emmas bruna, robusta timring. Framför står hennes vita bil, en Lada Niva.

Hur kändes det att flytta till Moskojärvi och denna charmiga timring?

- Det var som en lång utandning, en frihetskänsla, säger Emma samtidigt som hon fixar i ordning lunch på sina hemmaodlade grönsaker - som fortfarande växer i det tåliga tunnelväxthuset tack vare en liten värmefläkt.

 

Vi äter och diskuterar den urbana normen; det synsätt där städerna och tätorterna betraktas som det normala och självklara, i motsats till landsbygden - som ofta framställs som avvikande. Staden kopplas samman med positiva värden som utveckling, framgång och modernitet medan landsbygden ses som eftersatt, tärande och beroende. Normerna skapar orättvisa och skeva maktstrukturer som påverkar hur vi utformar samhället. Allt det som gör att den absoluta majoriteten av alla investeringar görs i städerna, då få vill satsa på utmålade förlorare på en ”tärande landsbygd”. Landsbygdens invånare får därmed inte tillgång till den service och det utbud, som tas för givet i staden. Detta drabbar särskilt barn och unga som inte får samma förutsättningar och ofta en tråkig självbild - ”vi som blev kvar”. 

 

Har du personligen upplevt den urbana normen?

- När jag lämnade Uppsala för Gällivare så var reaktionerna inte så stora, jag umgicks ju mest med landsbygdsutvecklare. Jag upplever att den urbana normen är stark i Gällivare. Det var många som tyckte att det var konstigt att jag bodde i Tjautjas och de frågade om jag hade ställt mig i lägenhetskön: ”Men varför bor du där?!”. Det är en stark norm att man ska bo, i det närmaste, på jobbet för de som bor i tätorterna här i kommunen. Du kan åka till Luleå och roa dig över dagen men du kan inte ta dig tre mil till jobbet, säger Emma och blickar ut genom fönstret som ramas in av en gammal skinnryggsäck.

Vägskylten vid infarten till Moskojärvi/Moski

Hur ser det ut här i byn, hur upplever du bygdens invånare?

- Här finns många byapatrioter, det finns en stolthet över att vara bybo. För många är det det självklara valet och det är väl precis så det ska vara, oavsett var man bor är det viktigaste att man själv trivs. Det som jag kan tycka är lite underligt är att många i tätorten har en koppling till byarna men de värdesätter inte alltid det. Det finns en ton: ”De där byborna!”. Det är i tonen; hur landsbygderna framställs och värdesätts – som den urbana normen blir tydlig.

 

Hur tänker du kring detta?

- Jag har träffat på de mest kreativa människorna här, kreativa på ett annat sätt - men den kreativiteten ges inte samma status som att vara framgångsrik i stan. Det är kompetens som inte värdesätts, som inte värderas lika högt. Jag tror och upplever att det är enklare för en lantis att anpassa sig till stan än det motsatta. Det finns mycket jag inte kan, som behövs här.

 

Som vadå?

- Det här med ved, det är en konst. Hur mycket ska man ha? Fiska hade varit nice att kunna, jag har inte utforskat det än. Jag blir mer kreativ här, tager vad jag haver när jag fixar på gården.

 

Hela sommaren har handlat om att få till odlingsbäddarna och växthuset för Emma och fortfarande kan hon skörda grönkål under snön i pallkragarna. Den estetiskt travade vedhögen på bron består av ett tak som hennes kompisar skulle slänga och takspånet används nu som gångmaterial i växthuset. På gården finns även en bastu, förråd och så utedasset såklart.

Det här med ved, det är en konst. Hur mycket ska man ha? Fiska hade varit nice att kunna, jag har inte utforskat det än. Jag blir mer kreativ här, tager vad jag haver när jag fixar på gården.

Saknar du inte bekvämligheter, som en inomhustoa?

- Nja, det går bra, enda gången det är jobbigt är om jag är sjuk – då är det inte så roligt att springa på dasset i 15 minus - men det händer inte så ofta.

 

Emma får plötsligt bråttom, det är dags att bege sig till arbetet och jag kör efter henne i ”skrotbilen”, som hon kallar den vita Lada Nivan. En bil som matchar både omgivningen och chauffören - robust och oförställd cool. Vi svänger in på Bergvägen i Skaulo, där samlingshuset Träffpunkten är beläget. En trappa upp ligger servicekontoret där vi välkomnas av en ivrig setter och hans matte - Ann-Marie Mäki som är projektledare för ”Digitala landsbygder” vars mål bland annat är att öka den digitala delaktigheten i bygden. Här hyr de sin lokal av PRO, vilket gör att det ofta är liv och rörelse i byggnaden. Vi småpratar om livet på landet, om erfarenheter från stadslivet och konstaterar att den påkostade ”stadsgarderoben”, som vi alla har sparat, är värdelös i det liv vi lever nu.

 

– Den vita, dyra jackan fick direkt svarta märken från snöret när jag drog igång skotern” skrattar Ann- Marie. Det är en genuint varm och trevlig stämning här och jag förstår varför besökaren, som plötsligt kliver in, bjuder på nybakat - från ett av ortens många och framgångsrika företag. Här blir man sedd - och glad. Emma försöker avrunda intervjun men svarar tåligt på mina sista frågor.

Ann-Mari Mäki och Emma Wallin sitter vid bordet och ler mot varandra. De arbetar båda på Träffpunkten, samlingshuset i Skaulo.

Hur skulle en kontaktannons för Soutujärvibygden se ut, varför ska jag flytta hit?

- Låt mig tänka! För dig som uppskattar det enkla i vardagen, skogens brus och svanarnas sång om våren. Det är bra om du har lite tålamod med att lära känna folk, när du väl lär känna dem så är de mysiga och härliga. Här finns det mesta - bara du vill att det ska finnas!

 

Hur menar du?

- Vill du lära dig något nytt, som att baka; då kan du vara med och baka stenugnsbakat bröd. Vill du träna så kan du göra det hur mycket som helst; det finns gym, olika träningspass och såklart alla skidspår som dras på ideell basis - bara du tar dig ut och använder din fantasi och nyfikenhet. 

 

Finns det ingenting du saknar från stan?

- Det jag saknar mest är mina kompisar som bor utspridda i södra Sverige och såklart min familj. Drömmen hade varit att alla hade bott i närheten och att man kunde svänga förbi och kika en film eller käka middag.

Har du något annat du skulle vilja säga innan vi avslutar?

Ja, jag har tänkt på en sak. Det som är hippt i stan är vardag här - som att baka bröd på gammalt vis, stoppa sin egen korv och vara ute i skogen och så vidare. Eller vad vet jag, jag har inte så bra koll på vad som händer i stan. Kanske jag skulle avsluta annonsen med: ”Vill du lära dig leva - kom hit!”.

MARIA SÄTTERQVIST
TEXT & BILD

10 NOVEMBER 2020

FAKTA SOUTUJÄRVIBYGDEN

Läs mer om Soutujärvibygden, dess byar och livet i bygden genom att klicka på länken .

  • Facebook
  • Instagram