Baqer Hasan framför två av sina alster. Foto: Maria Sätterqvist

BAQER HASAN

REPORTAGE

”DE VET INTE OM ATT DE HAR BEGÅVNING, INGEN HAR UPPTÄCKT DET ELLER TALAT OM DET FÖR DEM''

Konstnären Baqer Hasan har startat en konströrelse i Gällivare, för att ge något tillbaka till samhället han har kommit att älska. Med Gällivare Art Center vill han ge Gällivareborna chansen att uppleva andra slags kickar än de idrott, eller i värsta fall droger, kan ge Han menar att det ska vara lika enkelt att besöka ett konstgalleri, som att gå på gymmet.

 

Första gången jag mötte Baqer Hasan var av en slump. Ett arbetsmöte var inbokat på Vallje – verkstaden för entreprenörer i Gällivare. Längst inne i hörnet i den ljusa och luftiga lokalen satt en svartklädd man från Mellanöstern med en gubbkeps på huvudet, målandes en samisk kvinna i färd med att mjölka en ren.

 

Perfektionen i måleriet och den, för mig, något kontrasterande synen fick mig att stanna upp och iaktta honom. Han var uppslukad av arbetet, tog ingen notis om mig och det var med viss tveksamhet jag avbröt honom för att få svar på frågorna som poppat upp. Jag möttes av ett vänligt ansikte och ett påtagligt lugn: ”Hej och välkommen! Jag heter Baqer, vill du ha kaffe?” Dagen på Vallje blev längre än planerat och jag lämnade den kreativa arbetsplatsen en berättelse rikare, en historia som pockade på och ville ut.

 

Nu möts vi alltså igen men denna gång planerat. Allt är sig likt men samtidigt annorlunda. Baqer utstrålar samma slags värdighet och genuina vänlighet som sist. Lokalen är densamma men är nu klädd i iögonfallande vackra målningar, från golv till tak. På ytterdörren är Valljes gamla skylt utbytt mot en ny - Gällivare Art Center. Den arktiska småstaden har berikats med ett nytt galleri, tillika konstcenter, i regi av den erkända konstnären Baqer Hasan.

 

- För många är det första gången de besöker ett galleri, de står utanför och tittar in lite försynt. Jag bjuder in dem och välkomnar dem med önskan om att göra konsten till något naturligt, en del av det dagliga livet här i Gällivare. Det ska vara lika enkelt att besöka ett konstgalleri som att gå på gymmet. Kanske hade det varit lättare om Art Center låg mer centralt beläget, där människorna rör sig naturligt; och inte i utkanten. Det hade kanske gjort det lättare för folk att våga kliva in, säger han med ett leende.

Jag bjuder in dem och välkomnar dem med önskan om att göra konsten till något naturligt, en del av det dagliga livet här i Gällivare. Det ska vara lika enkelt att besöka ett konstgalleri som att gå på gymmet.

Har du funderat på att byta lokal? 

- Jag har letat och frågat flera olika fastighetsägare om passande lokaler att hyra inne i centrum. Tyvärr låter en del av dem det hellre stå tomt än att göra centrum mer levande och samtidigt öka inkomsterna, för jag betalar såklart för mig, säger Baqer och skakar lite på huvudet medan han måttar upp bryggkaffe. Vi småpratar och halkar in på att skapande ämnen som bild, slöjd och musik ofta behandlas styvmoderligt i skolan, som något mindre viktigt, underordnat matematik och språk.

 

- Ändå är vi människor skapande varelser som behöver tillverka saker för hand, det är viktigt för att vi ska må bra. Det viktigaste i livet har vi alltid uttryckt med bilder, tänk bara på grottmålningarna! Om du inte presenterar konsten så ser ingen den, därför vill jag starta en konströrelse i Gällivare, säger han medan jag sjunker ner i en stor fåtölj vid ett välordnat skrivbord. 

Gällivare Art Center myllrar av Baqers olika alster. Foto: Julia Palo

Är konsten så viktig?

- Genom att addera konsten bli vi människor mer bildade och sofistikerade, säger Baqer eftertänksamt samtidigt som han slår upp datorn. Han blir frånvarande, skrollar och ler för sig själv. ”Titta här, här är de!”, säger han och visar bilder på barn som stolta håller upp fantasifulla och färggranna målningar.

– Den här pojken - Faisal, hade nacken böjd bakåt i ett onaturligt läge och tittade bara upp i luften från hans rullstol när jag först träffade honom. Hans mamma tog med honom till Mariam Center for Arts and Crafts i Jordanien, där jag arbetade som konstlärare - bland annat för barn med särskilda behov. Efter några lektioner där han fick använda sina fingrar och leka med färger så tittade han plötsligt ner på oss. Mamman blev förvånad och väldigt rörd förstås. De fortsatte att komma på mina lektioner och Faisal skrek rätt ut, ja riktiga glädjetjut, varje gång jag plockade fram färgerna. Vi kunde se att han utvecklade sina förmågor, säger han och pekar på bilden med en strålande glad liten kille.

 

Borde inte alla barn med särskilda behov få denna möjlighet?

- Tyvärr har inte alla barn tillgång till konsten och dess terapeutiska inverkan. Konstterapi kallas det, även om jag är försiktig med att använda mig av begreppet, säger han med blicken över glasögonen som nu har halkat ner.

 

- Konst är för själen, säger Baqer och fortsätter att visa bilder på barn som, efter att kriget har tagit nästan allt från dem, har börjat att leva igen. Som volontär i Jordaniens enorma flyktingläger, har Baqer Hassan sett och upplevt de yttersta konsekvenserna av dessa helveteskrig; oskyldiga barn och unga som har berövats leken, skrattet och i många fall även kroppsdelar och själva talet. Genom tecknandet och målandet har barnen fått ett nytt, kravlöst sätt att uttrycka sig på och att kommunicera med. Det tjocknar i halsen och jag blinkar bort tårar. Baqer märker inget av detta, eller så låtsas han inte om det och istället berättar han med inlevelse om flickan med det stora leendet - hon som har börjat att skratta igen.

Tappar du aldrig tron på mänskligheten efter alla hemskheter som du har upplevt?

- Jag förlorar tron hela tiden men jag har hopp. Hopp om att livet måste fortsätta. Om jag kan tända ett ljus, om så även det minsta; och väcka hopp i det deprimerande mörkret så vill jag göra det. 

 

Baqer Hasan är född och uppvuxen i en av världens varmaste städer – Bagdad. Ett kulturellt och intellektuellt center med drygt sex miljoner invånare och ”tusentals gallerier”. Han har levt ett helt liv i skuggan av olika krig, fostrad i ett hem med mycket böcker där alla hans sju bröder ägnar sig åt konst och måleri: ”Vi hade måleritävlingar hemma, min lillebror fick alltid vinna för annars grät han bara”. Det var på universitet - Bagdad College of Fine Arts, som han fick en slags uppenbarelse.

 

- Jag började måla när jag var sex år och såg det enbart som en lek. På universitet studerade jag de klassiska konstnärerna, realismen och impressionismen och insåg att det faktiskt är ett riktigt yrke, att vara konstnär.

 

Vad vill du uppnå med Gällivare Art Center?

- Här träffar jag människor som anlitar mig för privatlektioner och många av dem har konstnärliga färdigheter. De vet inte om att de har begåvning, för ingen har upptäckt det eller ännu mindre talat om det för dem. Mycket begåvning går till spillo tyvärr, vi behöver en konströrelse här! Jag vill plantera ett frö och om tio år kanske det finns betydligt fler konstnärer här. Jag vill även samarbeta med olika konstnärer och välkomnar dem hit till Gällivare Art Center.

 

Jag vill må gott men gillar inte att träna, målandet gör mig nöjd och lycklig. Här får jag den kicken, som andra kanske får av träning, det ger mig energi!

Baqer instruerar eleven Stina. Foto: Maria Sätterqvist

Det måste vara roligt att få tillföra något som har saknats?

- Ja, man måste börja någonstans. Jag vill ge något tillbaka till Gällivare, som jag älskar. När vi kom hit för två år och tre månader sedan, direkt från Jordanien - där vi hade börjat om efter Bagdad, så kände jag mig lättad. Här kunde vi andas; jag, min fru och våra barn. Luften är ren och människorna vänligt sinnade. I Mellanöstern hade jag kontakt med svenskar, då de tillhör mina kunder så det kändes bekant på något sätt. Jag tycker om snön också, det är verkligen rent här. Jag vill erbjuda Gällivareborna något annat; ett alternativ till alla dem som inte finner glädjen i idrott och som riskerar att börja med destruktiva sysslor, som droger och alkohol, i brist på något stimulerande och givande att ägna sig åt på fritiden, säger han och tittar ut på en för dagen gråmulen sensommarhimmel.

Precis då kliver Stina Helin Knekta in genom dörren, det är dags för hennes fjärde privatlektion och idag står färgläggning på schemat. Jag berättar att jag ska skriva om Baqer och passar på att prata med henne medan han ställer i ordning med staffli, penslar, palett och akrylfärger. Det första hon säger får mig att skratta till, hon bekräftar nämligen det vi precis har diskuterat.

 

- Det känns som att hjärnan utvecklas av de här lektionerna. Jag vill må gott men gillar inte att träna, målandet gör mig nöjd och lycklig. Här får jag den kicken, som andra kanske får av träning, det ger mig energi! Det är som en blandning av meditation och terapi, säger hon och hänger av sig jackan.

Hur har du fått utlopp för det här tidigare?

- Det är det jag inte har. Jag har alltid valt de estetiska ämnena i skolan med målet att arbeta kreativt. Jag har anmält mig till varenda målarkurs på ABF och liknande men de startar ju aldrig. Så då tänkte jag att nu har jag äntligen chansen, nu är det dags att gå!, säger Stina och slår sig ner vid en vacker målning av en chiliplanta; som jag lite klumpigt frågar om Baqer har lagt grunden för.

 

- Nej, det är Stina som har skapat denna! Hon är ännu skickligare än jag hade väntat mig, svarar Baqer vänligt men bestämt, samtidigt som han instruerar hur hon ska få till den blå nyans som utgör bakgrunden. Stina börjar måla koncentrerat och verkar inte höra något av vårt samtal om alla oupptäckta begåvningar här i Gällivare.

 

Dörren öppnas igen och nu är det Baqers fru Asma Alsbah som kikar förbi efter dagens sista lektion på SFI. Hon har också studerat konst och arbetade även hon med skapande verksamhet för barn och unga. Hon ler med hennes stora, grönglittrande ögon och utstrålar precis samma slags värme och genuinitet som Baqer. ”Vi har gått igenom allt tillsammans; hon och jag”, får plötsligt färg och innebörd efter att ha varit en kort kommentar om relationen under vår spontana bilfärd, då vi hämtade några målningar från det nu höststängda Strandcaféet. 

 

Baqer framför en tavla där han förstorat ett fotografi från Gällivare. Han är väldigt noggrann med detaljerna, och tycker det är viktigt att spegla den kultur som han befinner sig i. Foto: Julia Palo

Tänk om ni skulle starta en målarkurs för barn och unga i Gällivare!

- Jag har faktiskt pratat med några personer om detta men det är ingen som riktigt har nappat, säger Baqer. Vi skulle gärna arbeta med barn och ungdomar; och såklart även med barn med särskilda behov. Ta bara vår egen son som exempel, han gillar inte sport och vad har han då att välja på? Skärmar och ensamhet! Våra barn har inga vänner, de har varit tvungna att börja om och släppa taget om sina kompisar mer än en gång. Nu vågar de inte fästa sig vid någon, fastän vi har lovat att vi ska bli kvar här. Vi vill inte bo någon annanstans än i Gällivare. Kanske hade de kunnat hitta vänner på ett naturligt sätt genom någon skapande verksamhet, det hade varit fint.

MARIA SÄTTERQVIST
TEXT

22 SEPTEMBER 2020

FAKTA

Gällivare Art Center ligger på Lasarettsgatan 25 i Gällivare. De erbjuder både konstutställning, privatlektioner och målarkurser. Den 29/9 arrangeras kvällskursen 'Måla med färger'. Läs mer på facebooksidan.

  • Facebook
  • Instagram